Stipendiat Teater 2015

Fotograf: Patrik Gunnar Helin

2015 år Ganneviksstipendium inom film har tilldelats dramatikern Lars Norén.

Utan att väja, med både kompromisslös offervilja och en djupt humanistisk grundhållning, formulerar han våra mörkaste möjligheter och våra vackraste tillkortakommanden. Ännu mitt uppe i en livslång forskningsexpedition, in i de gränslandskap som språk och civilisation utgör, har han kommit att bli en av såväl Sveriges som Europas mest spelade och respekterade dramatiker. Hans förmåga att dissekera både människa och text, har tillsammans med en absolut lyhördhet för scenens möjligheter, gett honom stora framgångar även som regissör.

Lars Norén

Lars Norén, född 1944, är en av Sveriges internationellt mest kända dramatiker. Hans pjäser spelas på scener runtom i världen, TV-uppsättningarna ses av miljontals tittare, och en ny Norénpjäs har ofta varit ett allmänt samtalsämne.
Redan tidigt på 1970-talet hade Norén närmat sig en scenisk gestaltning, exempelvis i TV-pjäser som Amala, Kamala (1971) och i hörspel för radio som Box Ett (1972). Fursteslickaren, hans debut som scendramatiker, sattes under skandalartade former upp på Dramaten (1973). Med Orestes (1979) och Modet att döda (1980), två skådespel med starkt rituell och teatral klassisk prägel, återvände Norén till scenen. De delvis självbiografiska pjäserna Natten är dagens mor och Kaos är granne med Gud som sattes upp 1982 respektive 1983 och sedan sändes i två mycket uppmärksammade TV-uppsättningar 1984, blev det egentliga startskottet för Noréns berömmelse som dramatiker. Och med sviten ”Borgerliga kvartetter” som omfattade kammarspelen Höst och vinter, Bobby Fischer bor i Pasadena och Sommar nådde Norén ut till den breda publiken.
Bland det sammanlagt hundratal pjäser som Lars Norén skrivit kan därutöver särskilt nämnas De döda pjäserna, som består av 14 pjäser, däribland En sorts Hades, och trilogin Morire di Classe, inledd med Personkrets 3:1 som gav röst åt socialt utsatta på Stockholms gator, samt den omdiskuterade 7:3 som skrevs och uppfördes i samarbete med en grupp fångar.
Under samlingsnamnet Terminaler har han skrivit en lång svit kortare pjäser med existentiell tematik samt fler pjäser av social/samhällelig karaktär, som Anna Politkovskaja In Memoriam, Kyla och Krig. Flertalet av dem har satts upp både i Sverige och utomlands. Under 2000-talet har Norén dessutom ägnat sig åt en mängd regiuppdrag av både egna och andras verk, såväl i Sverige som ute i Europa. Åren 1999–2007 var han konstnärlig ledare för Riks Drama, Riksteatern, och mellan juli 2009 och november 2011 konstnärlig ledare för Folkteatern i Göteborg.
2008 utkom Lars Norén med En dramatikers dagbok, ett verk som på drygt 1600 sidor spände över fem år av hans liv. Den följdes av en andra del i augusti 2013, En dramatikers dagbok 20052012. Hösten 2012 gav han med Filosofins natt ut sitt första skönlitterära prosaverk sedan 1970-talet, och i januari 2014 kom ytterligare en prosabok, Ingen. I samband med författarens 70-årsdag i maj 2014 utkom två volymer med sammanlagt ett fyrtiotal av hans senaste dramer. Under våren 2015 utkom en ny poesisamling Fragment (2015).