Om Per Gannevik

Per Gannevik (1931-2011) var affärsman, konstsamlare och mecenat. Han hette som barn Svensson i efternamn, men tyckte som vuxen att han borde byta till något mer personligt. ”Gannevik” hittade han av en slump i ett uppslagsverk och tyckte att det passade bra eftersom det stod intill ”Garbo”. Om det nu var något som förenade honom med Greta Garbo så var det att han föredrog att leva tillbakadraget. Per Gannevik blev med åren en stor konstsamlare, en av de större under sin tid. Ändå är det slående hur få pusselbitar om sitt privatliv som han har lämnat efter sig.

Per Gannevik föddes och växte upp i Jönköping. Båda föräldrarna var lärare. Hemifrån ärvde han ett intresse för konst. Framför allt hans pappa hade ett stort intresse för måleri och konsten var mycket närvarande i hemmet i Jönköping. Med tiden utvecklades hans förkärlek för den mer samtida konsten, vilket ledde till spänstiga diskussioner om stil och uttryck far och son emellan. Men även om åsikterna gick isär så behöll han några av pappans målningar livet ut. Till exempel Karin Karlssons ”Syrener”.

Per Gannevik läste på Jönköpings högre allmänna läroverk och senare på Norrköpings handelsgymnasium. Till en början såg det ut som att han skulle gå en mer traditionell handelsyrkesbana till mötes. Men så blev det inte. Han hade det lätt för sig i skolan men när hans pappa föreslog att han skulle börja på Handelshögskolan i Göteborg så tackade han nej. Han sökte istället en tjänst som sekreterare åt en svensk delegation vid fredsförhandlingarna i den demilitariserade zonen i Korea, fick jobbet och stannade där i tre år.

Affärssinnet visade sig redan när han var barn. Han syster Ingrid har berättat om hur Per på en tågresa insåg att han kunde tjäna lite pengar om han köpte en chokladkaka och delade upp den i bitar som han sedan sålde till de andra resenärerna. När han långt senare flyttat till Stockholm förstod han att det var möjligt att tjäna betydligt större belopp genom handel med aktier. Efter tiden i Korea fick han jobb på en bilfirma och lärde känna en tidigare handelsstudent som var intresserad av aktiehandel.

Han började så småningom handla med aktier på heltid, vilket i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet var en nog så ovanlig sysselsättning. Faktiskt så ovanlig att folk runt omkring honom inte sällan hade svårt att begripa vad han livnärde sig på, vilket inte verkade bekymra utan snarare roa honom. Han inledde en lång och framgångsrik karriär som aktiehandlare, som skulle göra det möjligt för honom att bygga upp en ansenlig samling av modern svensk konst.

1967 träffade Per Gannevik Gunvor Hägglöf, en sjukgymnast från Örnsköldsvik, som han sedan levde ihop med under resten av sitt liv. De träffades på en kryssning från Göteborg till Skottland. Gunvor Hägglöf lade snabbt märke till den sociale mannen som redan första gången de träffades frågade om hon var intresserad av konst. De blev ett par och flyttade ihop i Per Ganneviks lägenhet i Bredäng söder om Stockholm. Per och Gunvor förlovade sig, men gifte sig aldrig.

Vid den här tiden stod Per Ganneviks konstintresse i full blom. En av hans tidiga personliga favoriter var Olle Nordberg, vars målningar inte sällan var rustika och realistiska, men samtidigt humoristiska och personliga; drag som Per Gannevik tycks ha uppskattat under hela sitt liv som konstsamlare. Han umgicks alltmer med folk i konstnärskretsarna runt Mosebacke på Södermalm i Stockholm. Olle Nordberg var en av dem som han lärde känna och Per Gannevik köpte ett flertal målningar direkt från honom.  

Per Gannevik var en stor naturälskare. Han skaffade sig tidigt en egen båt, en engelsk segelbåt med en mindre utombordsmotor och i slutet av 1960-talet gjorde han och Gunvor ofta utflykter. De seglade i Mälaren, runt omkring Mälarhöjden, Drottningholm, Ekerö och Mariefred. Per Gannevik lärde känna många boende utmed Mälarens stränder, bland annat familjen som bodde i den röda villan på Hilding Linnqvists målning ”Vårseglats”. Att Per Gannevik själv köpte just den målningen långt senare i livet var ett sammanträffande. Hans relation till naturen var i allra högsta grad privat. Han försjönk gärna i tystnaden och brydde sig inte om omgivningen, utan njöt av att vara nära naturen.

Per Gannevik var rotad i Stockholm. Men han kände sig ändå inte riktigt hemma i Sverige och ännu en gång tog längtan att bo utomlands överhand. Per och Gunvor flyttade i början av 70-talet till Ferney-Voltaire i Frankrike, där de skaffade sig en lägenhet. Per Gannevik var även lockad av det internationella klimatet i Genève som låg på pendelavstånd. Men flytten blev inte vad de tänkt sig. Gunvor saknade Sverige och sitt jobb i Stockholm och efter ett år flyttade de hem igen.

Under 1970-talet fördjupade sig Gannevik alltmer i bildkonsten. Han läste, gick på gallerironder, gärna på helgerna i Gamla stan tillsammans med andra som delade hans intresse. Samtidigt gick affärerna bra och han hade möjlighet att köpa målningar som han tidigare bara drömt om. Så gott som varje helg begav han sig till Bukowskis eller Stockholms Auktionsverk. Trots hans sociala och utåtriktade ådra höll han ofta en låg profil i dessa sammanhang. Ändå var det oundvikligt att andra konstintresserade lade märke till den blonde smålänningen som tyst vinkade med sin spade och ropade in det ena konstverket efter det andra. Det hände inte sällan att andra tillfrågade honom om råd: vilka konstnärer skulle de köpa? Per Gannevik svarade på sitt karaktäristiskt lågmälda sätt att det till syvende och sist alltid handlade om känsla.

Per och Gunvor hade efter hemkomsten från Frankrike flyttat till Henriksdalsberget. Från lägenheten i den långsträckta 60-talsfastigheten hade de en storslagen utsikt över inloppet till Stockholm. Men det började bli trångt på väggarna. Den privata konstsamlingen växte för varje månad som gick. Per Gannevik hade köpt en tomt på Ingarö. Där byggde han en sommarstuga som han och Gunvor så småningom flyttade till. Huset var inte stort, men han fick i alla fall mer utrymme för sina målningar. Snart var väggarna fyllda med tavlor av betydelsefulla storheter som Bruno Liljefors, Sven X:et Erixson och Bror Hjorth.

Vänner och grannar undrade hur han vågade ha så dyrbar konst hemma, fullt synlig genom fönstren i det lilla huset på Ingarö: Borde han inte låsa in tavlorna på något säkert ställe? Men han tyckte att det var idiotiskt att låsa in något som han tyckte så mycket om. Han njöt av att vara omgiven av all konst.

Per Gannevik tyckte om att sitta för sig själv, gärna med ljuset släckt. Han försjönk i motiven och begrundade målningarnas stämningar, miljöer och karaktärer. Han valde målningarna med stor omsorg och ett finkänsligt öga.

Efter en tid började Per Gannevik att längta bort från Sverige igen. Han köpte en lägenhet i spanska Marbella och under 1980-talet bodde han och Gunvor där stora delar av året. Per Gannevik var i 50-årsåldern och hade redan varit mycket framgångsrik. Ändå var det under den här perioden som omfattningen av hans affärer växte till nya nivåer. Per Gannevik lockades inte av lyx och extravagans. Tvärtom så föredrog han det enkla framför det påkostade. Han hade till exempel aldrig något fast kontor. Affärerna skötte han via telefon. Under de månader på året som han befann sig i Spanien brukade han gå ut till en telefonkiosk på gatan för att ringa sina kontakter i Stockholm.

Per Gannevik såg också med viss distans och humor på sitt arbete och drog sig inte för att kalla sig själv för ”börshaj”. När allt kom omkring så var det enda som verkligen betydde något för honom möjligheten att köpa konst. Han såg ingen annan nytta med pengarna som han tjänade. Däremot hände det ibland att han delade med sig till konstnärer som sökte upp honom eftersom det gick ett rykte om att den där Per Gannevik var någon som hade ett stort hjärta och som gärna hjälpte konstnärer som delade hans kärlek till konsten.

Som konstsamlare var Per Gannevik både modig och konsekvent. Han följde sin egen övertygelse och gjorde sig ogärna av med målningar som han en gång köpt, även om det hände. I samlingen finns målningar som vittnar om ett sökande, men det han ständigt återkom till var det moderna måleriet, främst från 1900-talets första hälft, och det är där som det unika i hans samling finns.

Senare i livet drabbades Per Gannevik av diabetes och på äldre dagar bodde han under några år på olika sjukhem i Stockholm. Gunvor frågade vid ett tillfälle om hon skulle ta med sig några av hans målningar så att han kunde hänga upp dem i sitt rum. Det ville han inte. Från att under många år ha omgivit sig med sina målningar så föredrog han nu att ha det tomt på väggarna.

Per Gannevik var väl medveten om vilket ansvar som följde med den konstskatt som han samlat på sig. Det fanns också ett unikt värde i samlingens omfång. Han hade planerat noggrant hur han ville att arvet skulle förvaltas. När hälsan började svikta bestämde han sig för att 2003 skänka konstsamlingen till Jönköpings läns konstförening, ett beslut som inte alls verkade svårt att fatta.

Per Gannevik blev 80 år. Han testamenterade sin förmögenhet till Kungliga Operan, Stockholms dramatiska högskola och Konstnärsnämnden som blev universalarvinge. Konstnärsnämnden bildade år 2012 Per Ganneviks stiftelse för kulturella ändamål för att på ett framåtsyftande sätt ansvara för de 60 miljoner som testamenterades till myndigheten. Stiftelsen har sedan 2013 årligen delat ut fem stipendier om 500 000 kronor till framstående konstnärer inom bild och form, musik, teater, dans och film.

När Gunvor beskriver Per så nämner hon tre utmärkande drag: sparsam, strävsam och generös. Och det är tack vare dessa egenskaper som Per Ganneviksstiftelsen nu kan stödja konstnärer och därmed det framtida kulturarvet.

Hos Per Gannevik kombinerades den strategiska finansmannens och den nyfikne konstälskarens intelligens.

Vi lever i en tid där fler och fler inser betydelsen av konst och kultur, men färre och färre vill betala för den. Donationen av Per Gannevik – både dess omfattning och ändamål - visar att han var ytterst medveten om att konst skapas av konstnärer och under vilka villkor detta sker. Vill man stödja kulturen måste man satsa precis här.

Hans donation kommer att stärka många av lands mest betydelsefulla konstnärskap under lång tid framöver.